Fortsätt till huvudinnehåll

Min resa


Inlägg taget från Viktväktarnas community


Det var som jag trodde igår, ett plus blev det. 1.6kg totalt och det är helt okej känner jag ändå. Det har varit midsommar, jag har inte bokfört i den utsträckning jag ”måste” och dom två föregående veckorna tappade jag 4kg totalt. Så sammantaget är ändå minus på tre veckor. 

Jag tänker inte slå på mig själv, straffa mig själv genom att jag nu fick ett plus. Jag vet varför och kan utifrån det sen arbeta mig neråt återigen. Den är resan är inget jag gör för att nå ett mål och tro att när jag når det, för det kommer jag, kan stanna av och återgå till det gamla livet. Viktväktarna är mitt liv nu och kommer alltid att behöva vara det om jag inte vill öka i vikt igen. Min störning sitter inte i att jag ökat i vikt av barnafödande eller klimakteriet eller någon annan hormoniell förändring. Min viktökning sitter i att jag ätit mig till den. Jag har unnat mig något att stoppa i munnen när jag varit glad, när jag varit ledsen, känt mig ensam, i grupp med andra, uttråkad, upprymd, mätt efter en måltid, ja you name it. Värst var det nog när jag flyttade hemifrån, till en ny stad utan familj och vänner. Då var det lätt att muffla en kartong med kokostoppar på en kväll, göra en sats kladdkakemuffins och smälla i mig bara för att jag tyckte synd om mig själv. Ett otroligt självskadebeteende... det är tur att jag ogillar att kräkas för annars hade jag nog varit där. 🙈


Mufflandet kan komma över mig, som igår till exempel. Efter vägningen och jag vet att beteendet inte är bra. Jag åt både det ena och det tredje,  visste att jag inte borde och kände att det inte var värt det. Men varför gjorde jag det då? I ärlighetens namn kan jag inte svara på det mer än att jag åt ”fel” till middagen efter vägningen. Knäckemacka med Bregott och ost blev kvällens middag då jag hade tillräckligt med points för att ta det. Jag la mig inte som en viktväktare igår och det kommer inte vara sista gången det händer heller men jag vaknar alltid som en. 

Det här är mitt liv med mina aktiva val, sen är dom inte alltid så jävla genomtänkta. 🤪

Kommentarer

  1. Du är både klok och vacker! Du har så rätt, vad är väl ett plus ibland så länge det summa summarum är minus på vågen. Precis som du skriver så är det ju ingen quickfix detta med viktväktarna utan det måste bli en livsstil för resten av våra liv. Vågen kommer ibland inte samarbeta med oss men denna gång känner jag att denna resa är den jag kommer lyckas med. Vad är väl då ett plus ibland, livet är fyllt av frestelser och det är ingen idé att aga sig själv när man faller, det viktiga är att man reser sig igen.
    Tur man kan facetime när saknaden efter dig blir för stor...älskar dig underbara lillsyster yster!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en kommentar! Ställer du en fråga svarar jag i samma inlägg och ibland kan jag till och med kommentera det du skrivit så kika gärna in igen...

Populära inlägg i den här bloggen

Say what?

När vi sitter på Grappa kommer diskussionen upp ang viktminskning, både jag och syrran är ju med i Viktväktarna och hon har ju lyckats gå ner 20 kilo så det kanske inte är så konstigt. Det är bra jobbat Leila och jag är sjukt stolt över dig. ❤️Frågan om när jag är nöjd kommer upp, och jag säger då att jag har ca10 kg kvar till det som jag har satt som mål för att bli guldmedlem och då ändå ha ett kilo tillgodo till den övre gränsen.
Då säger Yvonne, min svågers syster, att hennes dotter Catrin väger det som jag tänkt gå ner. 54.9kg för att vara exakt och det är det som jag vill ner. Jag ska alltså gå ner en hel Catrin, så påtagligt det blev helt plötsligt...


Vikten är densamma (nästan iaf) på dessa två bilder. 10.6kg kvar till målvikt.
Det är rätt så crazy när man tänker på det så. Målet är ju att bli guldmedlem och få hänga upp mitt diplom på guldmedlemsväggen hos Lena. Däremot ser jag inte mitt arbete som färdigt där utan jag är en viktväktare for life och har planer att gå på både m…

Tiden går fort när man har roligt...

Under resans gång har vi haft det riktigt riktigt roligt och så är det fortfarande. Det har förstås inte alltid varit en dans på rosor men helt klart värt varenda timme, varenda minut och varenda sekund. Vi har haft våra med och motgångar, vi har mött dom tillsammans och gått starka ur det varje gång.
Det finns ingen annan jag vill dela mitt liv med, dela min vardag med, som jag kan luta mitt huvud mot och känna trygghet. Finns ingen som kan sluta mig i sin famn och ge mig värme. Finns ingen som skrattar åt mig och med mig som han gör, liksom jag gör åt och med honom. Han får mig att må bra, känna mig älskad och värdefull även om han ibland inte alltid säger det. Romantikern i det här förhållandet är jag och det visste jag när vi kom i lag med varandra. 😄
För tio år sen lovade vi varandra att hålla oss till varann, att någon dag gifta oss. Idag firar vi förlovningsdag, tio år har jag haft en ring på mitt finger. I tio år har den suttit där och dom gånger den inte suttit där är lätträk…

Tummen upp eller tummen ner?

Facebook.
Tummen upp, gilla eller likes.



Det här resonemanget har jag läst på flera ställen, det här med att gilla olika statusuppdateringar, foton eller dylikt.
Vad gillar du?
Gillar du alls?
Gillar du allt?

Jag har en vän som beklagat sig lite till mig för att min vän i sin tur har en vän som gillar precis allt min vän gör. Det kan vara statusar, foton, incheckningar. ja, you name it. Varenda spår hon lämnar på facebook gillas. Hon börjar tröttna då det även kan komma spydiga kommentarer som kan uppfattas som stötande. Sen att relationen mellan dem är något komplicerad och hon känner att hon inte kan ta bort människan gör det hela något svårare.

Vad hade du gjort?