Fortsätt till huvudinnehåll

Min resa


Inlägg taget från Viktväktarnas community


Det var som jag trodde igår, ett plus blev det. 1.6kg totalt och det är helt okej känner jag ändå. Det har varit midsommar, jag har inte bokfört i den utsträckning jag ”måste” och dom två föregående veckorna tappade jag 4kg totalt. Så sammantaget är ändå minus på tre veckor. 

Jag tänker inte slå på mig själv, straffa mig själv genom att jag nu fick ett plus. Jag vet varför och kan utifrån det sen arbeta mig neråt återigen. Den är resan är inget jag gör för att nå ett mål och tro att när jag når det, för det kommer jag, kan stanna av och återgå till det gamla livet. Viktväktarna är mitt liv nu och kommer alltid att behöva vara det om jag inte vill öka i vikt igen. Min störning sitter inte i att jag ökat i vikt av barnafödande eller klimakteriet eller någon annan hormoniell förändring. Min viktökning sitter i att jag ätit mig till den. Jag har unnat mig något att stoppa i munnen när jag varit glad, när jag varit ledsen, känt mig ensam, i grupp med andra, uttråkad, upprymd, mätt efter en måltid, ja you name it. Värst var det nog när jag flyttade hemifrån, till en ny stad utan familj och vänner. Då var det lätt att muffla en kartong med kokostoppar på en kväll, göra en sats kladdkakemuffins och smälla i mig bara för att jag tyckte synd om mig själv. Ett otroligt självskadebeteende... det är tur att jag ogillar att kräkas för annars hade jag nog varit där. 🙈


Mufflandet kan komma över mig, som igår till exempel. Efter vägningen och jag vet att beteendet inte är bra. Jag åt både det ena och det tredje,  visste att jag inte borde och kände att det inte var värt det. Men varför gjorde jag det då? I ärlighetens namn kan jag inte svara på det mer än att jag åt ”fel” till middagen efter vägningen. Knäckemacka med Bregott och ost blev kvällens middag då jag hade tillräckligt med points för att ta det. Jag la mig inte som en viktväktare igår och det kommer inte vara sista gången det händer heller men jag vaknar alltid som en. 

Det här är mitt liv med mina aktiva val, sen är dom inte alltid så jävla genomtänkta. 🤪

Kommentarer

  1. Du är både klok och vacker! Du har så rätt, vad är väl ett plus ibland så länge det summa summarum är minus på vågen. Precis som du skriver så är det ju ingen quickfix detta med viktväktarna utan det måste bli en livsstil för resten av våra liv. Vågen kommer ibland inte samarbeta med oss men denna gång känner jag att denna resa är den jag kommer lyckas med. Vad är väl då ett plus ibland, livet är fyllt av frestelser och det är ingen idé att aga sig själv när man faller, det viktiga är att man reser sig igen.
    Tur man kan facetime när saknaden efter dig blir för stor...älskar dig underbara lillsyster yster!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du kommenterar!

Populära inlägg i den här bloggen

Tomteverkstan i full gång

Julfeelingen infinner sig så sakteliga i Ekliden. Tomtar dyker upp lite varstans och jag har dragit på mig ett december-uppdrag. Check it out lite längre ner... 




Jag ska fram till jul köra på ett juldiadem/vecka, olika julörhängen varje dag och på fredagar skojar jag till det med jultröja. 🤩




Dag 2 - polkagriskäppar


Dag 3 - Rudolf med röda mulen


Dag 4 - små små julgranar


Dag 5 - skenande Rudolf 


Och så jultröjan...


/Sara ✨

Tummen upp eller tummen ner?

Facebook.
Tummen upp, gilla eller likes.



Det här resonemanget har jag läst på flera ställen, det här med att gilla olika statusuppdateringar, foton eller dylikt.
Vad gillar du?
Gillar du alls?
Gillar du allt?

Jag har en vän som beklagat sig lite till mig för att min vän i sin tur har en vän som gillar precis allt min vän gör. Det kan vara statusar, foton, incheckningar. ja, you name it. Varenda spår hon lämnar på facebook gillas. Hon börjar tröttna då det även kan komma spydiga kommentarer som kan uppfattas som stötande. Sen att relationen mellan dem är något komplicerad och hon känner att hon inte kan ta bort människan gör det hela något svårare.

Vad hade du gjort?

Mitt val över vem jag vill vara

Ikväll, lite sådär rosé-rosig innan maten satt jag där i solen och onekligen njöt av var jag står idag i livet. Jag, fyller 40 i höst och lever/njuter av livet som jag aldrig trott att man kunnat på det sättet. Jag ser mig i spegeln och gillar det jag ser, har det med åldern att göra eller insikten att jag är den jag är?Jag började den här resan med Viktväktarna för att få hjälp till att bli mamma men den resan har ändrat kurs. Jag kommer inte bli mamma, självvalt förstås, mer än det jag är på jobbet som lärare, och det är helt okej. Jag älskar mitt jobb och jag känner faktiskt ingen sorg över att inte bli biologisk mamma. Däremot har jag alltid sett mig som ”bullmamman” som har mellis färdigt till barnen kommer från skolan, står med armarna i en bulldeg och med mjöl på näsan och den bilden är inte jag, iaf inte längre. Att göra det som förväntas av en eller göra det som känns rätt för en själv är alltid en balansgång. Men för vem lever jag mitt liv, för mig själv eller för alla andra…