Urfånigt!

Mellan de fyra väggar som jag växte upp i, mitt barndomshem var ett ganska oreligiöst hem. Det var aldrig något snack om religion, gud, Jesus, himmel och helvete men det var heller aldrig något snack om motsatsen. Mina föräldrar var varken eller.
Men det här var inom hemmets fyra väggar. Pappa kommer från ett frireligiöst hem där farmor och farfar gick i kyrkan minst en gång i veckan, de bad varje dag och vid varje måltid. När jag var barn, var jag dagbarn hos farmor och farfar och för mig blev att knäppa händerna till maten en vardagshandling, iaf när jag var hos farmor och farfar. Hemma var det underförstått "förbjudet" och larvigt. 
Jag gick i kyrkan varje söndag med mina farföräldrar och på fredagar hade jag "Miniton", en barnkör där vi lekte och sjöng, vi hade skoj som jag minns det.
Sen kom valet, jag fick välja själv om jag ville fortsätta eller inte och jag valde det sistnämnda. 

Men man valde sina tillfällen för sitt språkbruk, jag svor mest med vänner och hade ett språkbruk som egentligen var ganska vanligt i min vänkrets. Jag hade nog samma språkbruk hemma med mamma och pappa. Däremot, så fort vi klev in i trappuppgången hos farmor och farfar tryckte jag på "inte-svära-knappen" och varje svordom lämnade min kropp. 
Jag började även röka i min tonår, att jag luktade rök trodde jag aldrig men hallå?!? 

Jag har fått det "itutat" i mig att svordomar tar man till när orden tar slut och man inte vet vad man ska säga. Nu får ni ju inte tro att jag inte svär, klart jag gör men jag har fortfarande den där knappen kvar. Den trycker jag in när jag åker till jobbet och så har det alltid varit. Lustigt! 
Att skriva svordomar undviker jag, det ser så fånigt ut men ibland kan det behövas för att få till en känsla i det jag vill berätta. Däremot får jag dåligt samvete, det tycker jag är urfånigt! Varför är det så tro? 

Jag skulle inte vilja kalla mig troende, men jag vill heller inte kalla mig "otroende". Jag går inte i kyrkan men någonstans inom mig har den ändå en rot som inte gick att rycka upp då och som har rotat sig ganska bra vid det här läget. Den bara finns där, jag låter den vara men vill inte påstå att den gör mig till den jag är. Jag är fortfarande medlem i svenska kyrkan och det känns naturligt. 

Ett långt inlägg som jag inte riktigt vet var jag vill nå. Eller jo, det vet jag!
Jag skrev ett inlägg på fb om att jag skrålade som fan och efter det, har inlägget jagat mig, gett mig tankar som jag inte tänkt innan men som ändå har funnits där. 

Kommentarer

  1. Jag försöker verkligen att inte svära så mycket inför eleverna men jag lyckas inget vidare. Men mina är ju stora tänker jag. Jag hade nog varit petigare om de var låg- eller mellanstadieelever. För det känns ju inte så proffsigt. Men i övrigt har jag inga skrupler gällande sånt. Tycker inte att det är så stor grej. De fyller en funktion som alla andra ord och går oftast inte att erkänna med något annat. Men så har jag kanske en annan åsikt kring tro än vad du har, om vi nu tänker att det är det som avgör. Jag tror nämligen inte ett dugg. Jag tror inte att man ska behöva skämmas eller be om ursäkt för ngt i livet som inte gör andra illa. Tabbar man sig på så vis kan man be den man har sårat om ursäkt. Men inte ngn gud. Känner mig lite inspirerad att skriva ngt eget inlägg om min syn på saken. Får se om jag får tid för det.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en kommentar! Ställer du en fråga svarar jag i samma inlägg och ibland kan jag till och med kommentera det du skrivit så kika gärna in igen...

Populära inlägg i den här bloggen

Tiden går fort när man har roligt...

Sommar 2017, del 2

Tummen upp eller tummen ner?